Vanliga frågor om social- och hälsovårdsreformen

 

Offentliga social- och hälsotjänster är tjänster som staten finansierar med skattemedel. Dessa är bland annat

  • tjänster inom den öppna hälso- och sjukvården (innebär i allmänhet mottagningstjänster vid hälsovårdscentraler och bland annat förebyggande rådgivningsbyråtjänster)
  • sjukhustjänster
  • mun- och tandvård
  • mentalvårds- och missbrukartjänster
  • barnskydd
  • funktionshinderservice
  • boendeservice för äldre
  • hemvård

Genom landskapsreformen och social- och hälsovårdsreformen förtydligas Finlands offentliga förvaltning så att den i fortsättningen består av tre nivåer: staten, landskapet och kommunen.  Syftet är att modernisera förvaltningen och tjänsterna så att kundens behov bättre beaktas i dem och förvaltningen sköts på ett kostnadseffektivt sätt.  Målet med landskapsreformen är att integrera den statliga regionförvaltningen och landskapsförvaltningen samt skapa en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan den statliga regionförvaltningen, landskapen och kommunerna.

Målet med social‐ och hälsovårdsreformen är att förbättra tillgången till social- och hälsotjänster och minska skillnaderna i välfärd och hälsa mellan människorna. Ett mål med reformen är också att göra tjänsterna sådana att alla har lika möjligheter att välja och använda dem och att tjänsterna ska ha bättre effekt på människorna. Ett annat syfte med reformen är att tygla ökningen av kostnaderna.

Avsikten är att reformen ska träda i kraft den 1 januari 2021.


Resurserna, såsom personal, lokaler och finansiering, kan användas effektivare än i nuläget när social- och hälsovårdstjänsterna ordnas av 18 landskap i stället för de nuvarande kommunerna och samkommunerna. För att hållbarhetsunderskottet ska kunna minskas krävs utöver en förändring av förvaltningen även att social- och hälsovårdstjänsterna på basnivå och specialnivå samordnas smidigt. I praktiken betyder detta att kunden smidigt och utan onödiga mellanhänder får service i enlighet med sina behov. Då kan institutionsvården minskas och det förebyggande arbetet stärkas. Då kommer även äldres behov av tjänster att senareläggas. Landskapen är större och starkare anordnare än kommunerna, vilket möjliggör bättre arbetsfördelning och effektiv användning av nya serviceformer.

Betydande besparingar uppnås också genom att elektroniska tjänster i fortsättningen utnyttjas i allt större grad inom social- och hälsovården. Olika informationssystem kommer dessutom att vara interoperabla, vilket gör att informationen förmedlas mellan de olika aktörerna. Den statliga styrningen bör vara tillräckligt stark för att god praxis ska kunna spridas och för att medel och modeller för att genomföra tjänsterna ska kunna styras på rätt sätt till rätt platser.


I och med att befolkningen åldras kommer allt fler att behöva hälso- och omvårdnadstjänster. Det har beräknats att det år 2035 kommer att behövas 70 procent mer tjänster för äldre och 20 procent mer hälso- och sjukvård än för närvarande på grund av att befolkningen åldras.

Dessutom har kostnaderna för tjänsterna ökat, och ökningen väntas även i fortsättningen vara snabbare än den allmänna prisutvecklingen. Eftersom skatteintäkterna däremot kan öka endast i begränsad omfattning, måste tjänsterna produceras på ett mer ekonomiskt sätt än tidigare.

En reform av systemet är nödvändig, om vi vill säkerställa att alla har möjlighet att få vård och omsorg av god kvalitet och samtidigt säkerställa att den offentliga ekonomin hålls i balans.

Största delen av social- och hälsovårdstjänsterna produceras med skattemedel, och Finlands redan nu tämligen höga totala skatteuttag medför ytterligare utmaningar.


Nej, kommunernas social- och hälsovårdslokaler överförs inte till landskapen, utan landskapen hyr lokalerna för en tre år lång period. Från kommunerna till landskapen överförs lös egendom med anknytning till ordnandet av social- och hälsovården.

Vid den fortsatta beredningen försöker man även hitta en lösning för att oanvända fastigheter och eftersatt underhåll inte ska bli en belastning för enskilda kommuner.

Till landskapen överförs dock tillgångarna och skulderna från samkommunerna för sjukvårdsdistrikt, samkommunerna för specialomsorgsdistrikt och landskapsförbunden, och som en del av dessa även samtliga fastigheter och lokaler.


I enlighet med principerna för överlåtelse av rörelse övergår kommunernas och samkommunernas social- och hälsovårdspersonal och en del av stödtjänsternas personal till anställning hos landskapen. Dessutom övergår ca 5 000 arbetstagare från statens regionförvaltning till landskapen. Detta innebär att totalt över 220 000 personer övergår från anställning hos kommunerna, samkommunerna och staten till anställning hos landskapen och deras bolag från och med den 1 januari 2021.

På personal som är anställda hos landskapen tillämpas i fortsättningen den lagstiftning som nu gäller arbets- och tjänstekollektivavtal för och tjänsteinnehavare hos kommunerna. Bestämmelserna i den lagstiftningen ändras så att de även gäller landskapens personal.  Landskapen blir medlemmar i Keva (tidigare Kommunernas pensionsförsäkring), och landskapens personal hör även i fortsättningen till det kommunala pensionssystemet. KT Kommunarbetsgivarna kommer i fortsättningen att representera även landskapen som arbetsgivare. Kostnaderna för personalöverföringarna och harmoniseringen av lönerna ska hållas så låga som möjligt.

I den nya arbetsgivarorganisationen kommer landskapen att ha en ställning som motsvarar deras ekonomiska betydelse och antalet anställda hos dem. I fortsättningen hör landskapens representanter till de kommunarbetsgivarnas centralorganisation. Organisationen har två så kallade avdelningar, varav den ena svarar för de kommunala arbetsgivarnas intressebevakning och den andra för landskapens intressebevakning. Landskapens bolag kan välja om de vill höra till det kommunala pensionssystemet och om de vill iaktta kollektivavtalet för kommun- och landskapssektorn.


Staten finansierar landskapens verksamhet. Dessutom tar landskapet självt ut kundavgifter och andra användningsavgifter.

Landskapen har ingen beskattningsrätt. Huvudprincipen är att landskapet får finansiering från staten utifrån hurdana tjänster kunderna inom landskapets område behöver. I finansieringen beaktas bl.a. kundernas åldersstruktur och sjukfrekvens samt socioekonomiska faktorer (faktorer som gäller t.ex. sysselsättning, utbildningsnivå och utkomst). Finansieringen är finansiering med allmän täckning, vilket betyder att landskapet själv får besluta hur medlen används för social- och hälsovårdstjänsterna.

 


Utgångspunkten är att det inte sker några betydande ändringar i kundavgifterna. En revidering av lagstiftningen om kundavgifter är just nu under beredning. Den inleddes under våren 2017. Olika avgifter kan ändras i förhållande till varandra. I fortsättningen kan avgifterna för vissa tjänster bli högre än nu medan avgifterna för andra tjänster kan bli lägre.


Nej. Den prehospitala akutsjukvården utvecklas kontinuerligt. Avsikten är att tjänsterna motsvarar förändrade behov, att de inriktas så ändamålsenligt som möjligt och att de koncentreras på den allra mest väsentliga uppgiften, dvs. att hjälpa patienter i nödläge. Den prehospitala akutsjukvården dimensioneras enligt vilka tjänster som behövs och hur mycket de behövs inom området för landskapet.

I framtiden ordnar landskapet den prehospitala akutsjukvården. Detta gör det möjligt att använda de nuvarande sjukvårdsdistriktens och räddningsverkens gemensamma resurser mer flexibelt eftersom de hör till samma landskap. Dessutom kan landskapet köpa kompletterande service av den privata sektorn.   

Den prehospitala akutsjukvårdens kvalitet ska undersökas och utvecklas. I framtiden är det möjligt att med det nya nödcentralssystemet (ERICA) och säkerhetsmyndigheternas gemensamma fältsys-tem (KEJO) samla och utnyttja den information som fås från den prehospitala akutsjukvården enhetligt och tillförlitligt på riksnivå. Detta hjälper på ett betydande sätt att planera och utveckla tjänsterna.

Den nya Jourhjälpen 116 117 hjälper den prehospitala akutsjukvården och Nödcentralsverket att koncentrera sig på det allra väsentligaste. Det framtida rådgivningstelefonnumret 116 117 är en telefontjänst som tillhandahålls riksomfattande och regionalt och ger invånare råd och anvisningar om jourärenden. Jourhjälp 116 117 är redan i pilotanvändning inom ett par sjukvårdsdistrikt. Målet är att tjänsten tas i bruk i hela landet under 2019.


Människornas språkliga rättigheter inom social- och hälsovården är även i fortsättningen tryggad genom lag. Klienterna och patienterna har rätt att använda nationalspråken, dvs. finska eller svenska, att bli hörda och att i förvaltningsärenden få handlingar på finska eller svenska. Det föreskrivs om de språkliga rättigheterna i den gällande språklagen, samiska språklagen och teckenspråkslagen samt i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård och den föreslagna valfrihetslagen. Enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård ska social- och hälsovårdstjänster ordnas på båda nationalspråken, dvs. både på finska och på svenska, om det i landskapet finns kommuner som har olika språk eller tvåspråkiga kommuner. Om alla kommuner som hör till landskapet har samma språk, ordnas tjänsterna och förvaltningen av dem på det språk som kommunerna i landskapet har.

Av de föreslagna landskapen kommer fem stycken att bli tvåspråkiga, och med undantag för Österbotten kommer de svenskspråkiga att vara i minoritet i dem. Rätten att använda samiska gäller inom samernas hembygdsområde och delvis inom landskapet Lappland.

Enligt språklagen ska myndigheterna självmant se till att individens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken. Då tjänsterna ordnas ska verksamheten planeras på ett sådant sätt att språklagen följs.

Klientens och patientens tjänster ska säkras också i situationer där klienten eller patienten och personalen inte talar samma språk eller om personen på grund av en sensorisk funktionsnedsättning eller talsvårigheter eller av någon annan orsak inte kan göra sig förstådd. Sådana språkgrupper är det finska och det finlandssvenska teckenspråket. Om det inte är möjligt att tillkalla tolk, ska man se till att förståelsen tryggas på andra sätt.


Enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård ska klientens och patientens tjänster tryggas också i situationer där klienten eller patienten och personalen inte talar samma språk eller en person på grund av en sensorisk funktionsnedsättning eller talsvårigheter eller av någon annan orsak inte kan göra sig förstådd. Sådana språkgrupper är det finska och det finlandssvenska teckenspråket. Om klienten eller patienten och personalen inte har ett gemensamt språk ska det säkerställas att personen får en tillräcklig uppfattning om ärendet och att personen kan uttrycka sin åsikt. Om det inte är möjligt att tillkalla tolk, ska man se till att förståelsen tryggas på andra sätt.


Rätten till service för personer med funktionsnedsättning fastställs i den lag som gäller funktionshinderservice, precis som i nuläget. I fortsättningen kommer samma lag att innehålla både bestämmelser som gäller personer med utvecklingsstörning och bestämmelser som gäller andra grupper av personer med funktionsnedsättning. Landskapet kan erbjuda personer som behöver mycket tjänster en möjlighet till en personlig budget. Dess innehåll bestäms av kundplanen och personens behov av tjänster. Personen med funktionsnedsättning och personens närstående planerar tillsammans de tjänster som skaffas med den personliga budgeten. Landskapets personal hjälper vid behov en person med funktionsnedsättning med att välja tjänsteproducent.


Syftet med servicelöftet är att berätta för invånarna i landskapet hur social- och hälsovårdstjänsterna i praktiken kommer att tillhandahållas. Ett offentligt avgett servicelöfte ger landskapets invånare möjlighet att följa och bedöma hur tjänsterna tillhandahålls. Samtidigt har kunderna möjlighet att ge respons och föreslå hur tjänsterna kunde förbättras. Därigenom beaktas kundernas synpunkter och behov. Genom servicelöftet kan man inte inskränka på de nuvarande lagstadgade tjänsterna. Ändringar måste det föreskrivas om genom lag.

Ett syfte med servicelöftet är också att göra verksamheten mer öppen och därigenom utveckla tjänsternas kvalitet och verkningsfullhet och göra dem mer ekonomiskt lönsamma.


Med integration av social- och hälsovården avses att alla tjänster underställs en och samma ledning, dvs. landskapet. Det är på landskapets ansvar att se till att tjänsterna bildar en friktionsfritt fungerande helhet som så bra som möjligt svarar mot kundens behov och att kundens väg från en tjänst till en annan sker utan onödiga mellanhänder. Detta gäller de offentliga social- och hälsotjänsterna på såväl basnivå som specialiserad nivå. All finansiering går också via landskapet till tjänsteproducenterna. Landskapet har också som uppgift att säkerställa att de tjänster inom den offentliga, privata och tredje sektorn som omfattas av kundens valfrihet fungerar ihop, att informationen förmedlas smidigt och att tjänsterna uppfyller kvalitetskriterierna.


Tjänsterna ordnas även i fortsättningen som närtjänster, trots att social- och hälsovårdstjänsterna överförs på landskapets organiseringsansvar. Mellan landskap och kommuner bildas nya, betydande kontaktytor när det gäller tjänsterna för barn och unga. Med kontaktytor avses sådana samlade uppgifter som hör till kommunens eller landskapets organiseringsansvar, men för vilka det krävs gemensamma mål och samarbete för att uppgifterna ska kunna fullgöras på ett invånar- och kundorienterat sätt.

Landskapet och kommunen samarbetar för att utveckla tjänsterna, även tjänster på specialnivå, och göra dem mer kundorienterade. Tjänsterna görs lättare att hitta, och man försöker förankra dem starkare i barnens och familjernas vardagsmiljö, såsom daghem och skolor.


Ordnandet och produktionen i landskapet ska skiljas åt genom separata organisationer. Landskapet ska skilja åt den egna produktionen av social- och hälsotjänster från landskapets övriga verksamhet. Produktionen ska t.ex. inte vara underställd den ledning som består av förtroendevalda, dvs. landskapsfullmäktige, landskapsstyrelsen och social- och hälsovårdsnämnden. Därför har landskapet ett affärsverk, som har en separat direktion, direktör och övrig förvaltning.

Som organiseringsansvarig svarar landskapet för myndighetsuppgifter och för att tjänsterna fungerar och de grundläggande rättigheterna tillgodoses. Offentlig makt utövas endast under tjänsteansvar, vilket betyder att endast tjänstemän eller tjänsteinnehavare som är anställda i tjänsteförhållande utövar offentlig makt.


Ett mål i lagen om ordnande av social- och hälsovård och den nya valfrihetslagen är att säkerställa att det vid sidan av offentligt producerade social- och hälsovårdstjänster finns tillräckligt mycket privata tjänster och tjänster från tredje sektorn. Därigenom skapas genuina förutsättningar för en modell med flera producenter och valfrihet på olika håll i Finland, med andra ord för att kunderna på ett så mångsidigt sätt som möjligt ska kunna välja mellan olika producenters tjänster.


Landskapen har fem samarbetsområden. Inom dem ska landskapen planera hur de kan ordna tjänsterna i samarbete samt bedriva forskning och utvecklingsarbete som anknyter till tjänsterna. I samtliga samarbetsområden finns ett universitetssjukhus (Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Uleåborg och Kuopio). Samarbetsområdena bildas utifrån de nuvarande specialupptagningsområdena för den specialiserade sjukvården. Landskapen inom ett samarbetsområde upprättar ett samarbetsavtal för social- och hälsovården, där det bland annat avtalas om tjänster som överskrider landskapsgränserna och social- och hälsovårdsinvesteringar som ska göras inom samarbetsområdet.


Tjänster och åtgärder som kräver stort befolkningsunderlag, stort kundantal och specialisering samt andra mer sällsynta och dyrare tjänster och åtgärder centraliseras på regional nivå eller riksnivå. I praktiken ska universitetssjukhusen eller andra stora sjukhusenheter med verksamhet dygnet runt tillhandahålla tjänsterna. Detta säkerställs genom samarbetsförpliktelser som gäller alla landskap. Kompetens inom socialservice kan också samlas till större helheter. Huvudregeln är dock att tjänsterna ordnas och produceras nära kunden.

Samordningen av social- och hälsovården i landskapen föreskrivs det för närvarande om i hälso- och sjukvårdslagen och socialvårdslagen. I fortsättningen föreskrivs det om den även i lagen om ordnande av social- och hälsovård. I enlighet med regeringsprogrammet ska genomförandet av reformen inledas inom hälso- och sjukvården redan innan social- och hälsovårds- och landskapsreformen träder i kraft den 1 januari 2021. Reformen av hälso- och sjukvårdens och socialvårdens joursystem har pågått sedan början av 2017.

Läs mer:


Landskapet har till uppgift att sörja för att människorna har tillgång till social- och hälsovårdstjänster på ett skäligt avstånd. För att fullgöra denna uppgift används också metoder av nya slag. Till exempel i glesbygdsområden kan man också använda sig av elektroniska och ambulerande tjänster. Vidare har landskapet en skyldighet att också själv producera tjänster för att det ska kunna säkerställas att tillgången till tjänster är tillräcklig och att de är ekonomiskt lönsamma. Landskapet producerar offentliga social- och hälsotjänster för invånarna bland annat i fall där sådana annars inte finns att tillgå. Ett exempel på en sådan situation är om kunder som bor i glesbygdsområden inte har flera tjänsteproducenter att välja mellan.


Lågtröskeltjänster för barn och unga kommer i fortsättningen att finnas vid familjecenter. Familjearbetet för barnfamiljer hör till socialservicen, så arbetstagarna är anställda hos landskapet.


Ett familjecenter erbjuder tjänster för barn i alla åldrar och deras föräldrar. Ett familjecenter kan vara antingen en gemensam fysisk lokal för olika tjänster eller verksamhet organiserad i ett nätverk. Familjecentret samlar mödra- och barnrådgivning samt andra hälsotjänster för barnfamiljer, hemservice, familjearbete, familjerådgivning, barnrättsliga tjänster, småbarnspedagogik samt arbete som utförs av församlingar och organisationer i ett nätverk. Kärnan i familjecentret är rådgivningsbyrån. Den är landskapets egen verksamhet och hör till landskapets affärsverk. Om landskapet vill kan landskapet också bevilja en kundsedel för rådgivningsbyråtjänster. Till familjecentret hör också tjänster på specialnivå som ordnas av landskapets affärsverk samt verksamhet med låg tröskel som tillhandahålls av aktörer inom tredje sektorn, t.ex. familjecaféer. I varje familjecenter finns öppna mötesplatser för barn och familjer.


Som en del av social- och hälsovårdsreformen utvecklas tjänsterna för äldre och närstående- och familjevårdare så att de blir jämlikare och bättre samordnade. Det skapas tjänstehelheter för äldre där alla tjänster som är avsedda för äldre samordnas. I många landskap utförs pilotförsök med smidigare servicehandledning.

Servicerådgivarna kan vara yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården eller socialvården som ger råd i social- och hälsovårdsfrågor och om hur var och en kan använda sig av valfriheten. De kan vara t.ex. närvårdare, hälsovårdare, sjukskötare, geronomer, socionomer eller socialarbetare. Även kontorspersonal kan dock ge råd t.ex. i praktiska frågor som inte kräver sakkunskap inom social- och hälsovård.


Social- och hälsovårdsreformen gör att landskapen får ansvar för att ordna social- och hälsotjänsterna för äldre. Landskapen kan antingen själva producera tjänsterna för äldre eller köpa tjänsterna från privata sektorn. De anhöriga kan vara med och förhandla om var den äldre personen ska vårdas, men var vården ges bestäms i sista hand av hurdana tjänster personen behöver. Om det t.ex. är fråga om serviceboende med heldygnsomsorg, kan bostadsorten ligga längre bort.  I och med att kunden i fortsättningen kommer att ha större valfrihet, får äldre och deras anhöriga större möjligheter att välja tjänsteproducent i fråga om boendeservice. Trots det kan en äldre persons individuella situation och behov av tjänster avgöra huruvida personen är berättigad till en plats t.ex. på serviceboende med heldygnsomsorg.


Digitaliseringen och elektroniska tjänster har en mycket stor roll i reformen. Enligt produktivitetsundersökningar kommer cirka hälften av verksamhetens effektivitets- och produktivitetsvinster av utnyttjandet av elektroniska tjänster, informationssystem och digitalisering. Digitaliseringen och de elektroniska tjänsterna sporrar också människor att ta mer ansvar för det egna välbefinnandet och den egna hälsan. Dessutom möjliggör digitaliseringen ny slags affärsverksamhet inom välfärdsteknik och genteknik.


De centrala lagarna i reformen är en landskapslag, en lag om ordnande av social- och hälsovård, en införandelag, en lag om landskapens finansiering och en lag on kundens valfrihet inom social- och hälsovården.  I flera lagar görs dessutom ändringar som krävs på grund av reformen. Ändringarna gäller bland annat skattelagar, lagen om statsandel för kommunal basservice, lagar som gäller personalens ställning, vallagstiftning och vissa allmänna förvaltningslagar. Även de lagar som gäller produktionen av social- och hälsotjänster revideras.

Dessa lagar anknyter till inrättandet av nya landskap och till social- och hälsotjänsterna. Lagpaketet sammanställdes till en regeringsproposition, som lämnades till riksdagen i mars 2017. Lagen om kundens valfrihet inom social- och hälsovården (valfrihetslagen) är fortfarande under beredning.