Vanliga frågor om landskaps- och vårdreformen

Här har vi samlat svar på vanliga frågor.
Du kan bläddra bland frågorna enligt ämnesområde eller skriva in din fråga i rutan nedan.

Offentliga social- och hälsotjänster är tjänster som staten finansierar med skattemedel. Dessa är bland annat

  • tjänster inom den öppna hälso- och sjukvården (innebär i allmänhet mottagningstjänster vid hälsovårdscentraler och bland annat förebyggande rådgivningsbyråtjänster)
  • sjukhustjänster
  • mun- och tandvård
  • mentalvårds- och missbrukartjänster
  • barnskydd
  • funktionshinderservice
  • boendeservice för äldre
  • hemvård

Genom landskapsreformen och social- och hälsovårdsreformen förtydligas Finlands offentliga förvaltning så att den i fortsättningen består av tre nivåer: staten, landskapet och kommunen.  Syftet är att modernisera förvaltningen och tjänsterna så att kundens behov bättre beaktas i dem och förvaltningen sköts på ett kostnadseffektivt sätt.  Målet med landskapsreformen är att integrera den statliga regionförvaltningen och landskapsförvaltningen samt skapa en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan den statliga regionförvaltningen, landskapen och kommunerna.

Målet med social‐ och hälsovårdsreformen är att förbättra tillgången till social- och hälsotjänster och minska skillnaderna i välfärd och hälsa mellan människorna. Ett mål med reformen är också att göra tjänsterna sådana att alla har lika möjligheter att välja och använda dem och att tjänsterna ska ha bättre effekt på människorna. Ett annat syfte med reformen är att tygla ökningen av kostnaderna.

Avsikten är att reformen ska träda i kraft den 1 januari 2020.


Resurserna, såsom personal, lokaler och finansiering, kan användas effektivare än i nuläget när social- och hälsovårdstjänsterna ordnas av 18 landskap i stället för de nuvarande kommunerna och samkommunerna. För att hållbarhetsunderskottet ska kunna minskas krävs utöver en förändring av förvaltningen även att social- och hälsovårdstjänsterna på basnivå och specialnivå samordnas smidigt. I praktiken betyder detta att kunden smidigt och utan onödiga mellanhänder får service i enlighet med sina behov. Då kan institutionsvården minskas och det förebyggande arbetet stärkas. Då kommer även äldres behov av tjänster att senareläggas. Landskapen är större och starkare anordnare än kommunerna, vilket möjliggör bättre arbetsfördelning och effektiv användning av nya serviceformer.

Betydande besparingar uppnås också genom att elektroniska tjänster i fortsättningen utnyttjas i allt större grad inom social- och hälsovården. Olika informationssystem kommer dessutom att vara interoperabla, vilket gör att informationen förmedlas mellan de olika aktörerna. Den statliga styrningen bör vara tillräckligt stark för att god praxis ska kunna spridas och för att medel och modeller för att genomföra tjänsterna ska kunna styras på rätt sätt till rätt platser.


Med brådskande vård avses omedelbar bedömning och vård som krävs på grund av akut insjuknande, skada, försvårad långvarig sjukdom eller nedsatt funktionsförmåga och som inte kan skjutas upp utan att sjukdomen eller skadan förvärras. Man ska kunna få brådskande vård under alla tider på dygnet. Den brådskande vården omfattar också psykosocialt stöd, vilket yrkesutbildade inom social- och hälsovården tillhandahåller gemensamt.


Avsikten är att den mest krävande specialistjouren erbjuds vid 12 enheter med omfattande jour, av vilka fem är universitetssjukhus som ger den allra mest krävande vården. Dessa finns i Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Kuopio och Uleåborg. De sju andra centralsjukhusen med omfattande jour skulle finnas i Lahtis, Villmanstrand, Björneborg, Seinäjoki, Jyväskylä, Joensuu och Rovaniemi. På de här sjukhusen finns det i fortsättningen omfattande jour dygnet runt inom flera specialiteter och inom primärvård samt socialjour. Mun- och tandvård ingår i dygnetruntjouren så att nattjouren är koncentrerad till universitetssjukhusen. Vid en enhet med omfattande jour ska det också finnas beredskap att hantera specialfall. De ska kunna stödja andra jourenheter, liksom samjourerna dygnet runt på de övriga centralsjukhusen.

Restiden till närmaste sjukhus med omfattande jour skulle för hälften av finländarna vara under 30 minuter och för 80 procent under 50 minuter.


Syftet med reformerna är att säkerställa jämlik, trygg service för social- och hälsovårdens klienter och garantera att det finns tillräcklig kompetens inom en vårdenhet som erbjuder tjänster. Därför är det nödvändigt att koncentrera vissa hälso- och sjukvårdsfunktioner enbart till sjukhus med jour dygnet runt. På detta vis kan man säkerställa patientsäkerheten och en tillräcklig personal. Så kan vi också dämpa kostnadsstegringen.

Syftet är också att främja jämlik tillgång till socialvård och dess tillgänglighet vid sidan av hälso- och sjukvård både under och utanför tjänstetid. Syftet är också att allt bättre kunna svara på klientens behov på ett klientorienterat och helhetsbetonat sätt samt att se till att människor får stöd i sin egen dagliga miljö.


Valtio rahoittaa maakuntien toiminnan ja ohjaa maakuntien taloudenpitoa. Maakuntien yleiskatteinen rahoitus kootaan valtion talousarviossa yhdelle momentille, josta se jaetaan maakunnille maakuntien rahoituslakiin kirjattujen jakotekijöiden perusteella. Maakuntien rahoituslaki sääntelee maakuntien yleiskatteellista rahoitusta. Yleiskatteellisen rahoituksen lisäksi maakunnille kohdistetaan myös erillisrahoitusta tiettyihin erityisesti EU-lähtöisiin rahastoihin ja ohjelmiin kytkeytyviin sekä maantieteellisesti hyvin rajatusti kohdentuviin tehtäviin.

Maakunnilla ei ole verotusoikeutta uudistuksen voimaantullessa, joten niiden tulonlähteinä ovat valtion rahoitus sekä asiakas- ja käyttömaksut. Maakunnilla ei ole myöskään muita merkittäviä tulonlähteitä. Valtio voi tarvittaessa myöntää maakunnan maksuvalmiusongelmiin lyhytaikaista lainaa tai valtiontakauksia sekä harkinnanvaraista lisärahoitusta. Lisäksi maakunta voi ottaa rahoituslaitokselta lyhytaikaista lainaa.

 


Eduskunnassa käsiteltävänä olevan Maakuntalakiluonnoksen 97 §:n mukaan maakunnan on laadittava talousarvionsa siten, että maakunnan toiminnan ja investointien rahavirta on tasapainossa tai ylijäämäinen viimeistään talousarviovuotta seuraavan vuoden päättyessä. Lähtökohtaisesti lainsäädäntö siten velvoittaa maakuntaa budjetoimaan menonsa käytettävissä olevan rahoituksen mukaan.

Käytännössä menot voivat monestakin syystä toteutua suurempina kuin on budjetoitu. Maakuntien rahoituksesta annettavaksi valmistellun lakiluonnoksen nojalla valtion rahoitus maksettaisiin maakunnille varainhoitovuoden alusta kuukausittain yhtä suurina erinä, viimeistään kuukauden 11. päivänä. Siten maakunta saisi rahoitusta myös joulukuussa. Tilanteessa, jossa maakunta on käyttänyt saamansa rahoituksen, maakunta voisi ottaa rahoituslaitokselta lyhytaikaista lainaa.

Rahoituslakiehdotukseen sisältyy myös useampia erityissäännöksiä taloudellisissa vaikeuksissa olevan maakunnan auttamiseksi. Säännösten perusteella maakunnalle voitaisiin myöntää valtion laina tai takaus maksuvalmiusongelmien korjaamista varten. Menettelyssä noudatettaisiin valtion lainanannosta sekä valtiontakauksesta ja valtiontakuusta annettua lakia, jota sovelletaan valtion talousarviossa osoitetusta määrärahasta myönnettävään valtion lainaan sekä eduskunnan suostumuksen perusteella myönnettävään valtiontakaukseen ja valtiontakuuseen. Maakunnalle voitaisiin myöntää taloudellisten ongelmien ratkaisemiseksi myös valtionavustusta, jos se on välttämätöntä maakunnan järjestämien palvelujen turvaamiseksi. Valtion laina tai takaus olisi ensimmäinen vaihtoehto sellaisessa tilanteessa, jossa maakunnan taloudelliset ongelmat aiheutuisivat lähtökohtaisesti sen omista toimista. Valtionavustusta taas tulisi käyttää, jos yksittäisen maakunnan taloudellisten ongelmien ja kyvyttömyyden suoriutua velvoitteistaan arvioitaisiin aiheutuvan rahoituksen määräytymisperusteiden toimimattomuudesta. Lisäksi valtionavustus soveltuisi tilanteisiin, joissa maakunnan taloudelliset vaikeudet olisivat pitkäkestoisia ja uhkaisivat vaarantaa maakunnan taloudelliset sekä palvelujen järjestämiseen liittyvät edellytykset selvitä tehtävistään, eikä lainan tai takauksen arvioitaisi olevan tilanteessa riittävä.

Maakunnalle voitaisiin myöntää myös harkinnanvaraisesti ja tilapäisesti hakemuksesta lisärahoitusta valtion talousarvion rajoissa. Maakunnan rahoituksen harkinnanvarainen korottaminen olisi tarkoitettu sellaisiin tilanteisiin, joissa lisärahoituksen tarpeen aiheuttaneet syyt olisivat maakunnan toimista riippumattomia, äkillisiä, ennakoimattomia ja tilapäisiä. Lisärahoitus voisi perustua myös maakunnan paikallisiin erityisolosuhteisiin.  

Taloudellisissa vaikeuksissa olevaa maakuntaa voitaisiin siis auttaa useammilla eri tavoilla vaikeuksien luonteesta, laajuudesta ja ajankohdasta riippuen.


Maakunnan taloudenhoitoa koskevien säännösten lähtökohtana on maakunnan talouden pysyminen tasapainossa, jotta maakunnalla on edellytykset huolehtia lainsäädännön edellyttämistä palveluista ja tehtävistä. Valtion rahoituksen tarkoituksena on turvata maakunnille riittävät ja oikeasuhtaiset taloudelliset edellytykset suoriutua lakisääteisten tehtävien järjestämisestä.

Maakuntien rahoituslakiehdotuksen mukaiset määräytymisperusteet ja valtion rahoituksen kustannuspohja poikkeavat sisällöllisesti monelta osin nykyisestä kuntien peruspalvelujen valtionosuusjärjestelmästä. Lisäksi maakunnilla ei ole – toisin kuin kunnilla – mahdollisuutta pidempiaikaiseen lainanottoon tai verojen korottamiseen. Perustettavien maakuntien sosiaali- ja terveyspalvelujen menojen erot ovat lähtötilanteessa myös suuret. Sen vuoksi uuteen järjestelmään on ehdotettu siirtymäaikaa vuoteen 2024 asti. Siirtymäajan kuluessa valtion rahoitus siirtyisi nykyisen järjestelmän avulla määriteltävästä kustannusperusteisesta rahoituksesta uuden järjestelmän mukaiseen laskennalliseen rahoitukseen. Maakuntien rahoituslakiehdotukseen on sisällytetty lisäksi edellä kuvattuja erilaisia poikkeusmekanismeja maakunnan taloudellisiin ongelmiin vastaamiseksi.

Maakunta voi omalla päätöksenteollaan ja toimillaan vaikuttaa taloudenhoitoonsa, kustannuskehitykseensä ja taloudentilaansa. Tästä huolimatta esimerkiksi uudistuksen toimeenpanovaiheen ennakoimattomat kustannukset, organisaatiouudistus sekä rahoitus- ja palvelujärjestelmän muutokset kuin myös niihin liittyvät ohjausmekanismit voivat vaikuttaa yksittäisten maakuntien tilanteeseen.

Maakuntien taloudelliseen tilanteeseen ja ongelmiin voidaan puuttua ja vaikuttaa jo varhaisemmassa vaiheessa maakuntalakiluonnoksessa säädettäväksi ehdotetussa valtion ja maakuntien vuosittaisessa neuvottelussa. Neuvottelussa mm. arvioidaan maakunnan kustannusten toteutunutta ja tulevaa kehitystä, valtion maakunnalle osoittaman rahoituksen ja maakunnan muun tulorahoituksen toteutunutta ja tulevaa kehitystä sekä maakunnassa toteutettavissa olevia kustannusten hallinnan kannalta välttämättömiä ja muita toimenpiteitä, joilla maakunnan tehtävien hoitaminen ja palvelujen saatavuus voitaisiin käytettävissä olevalla rahoituksella turvata.

Maakunnan taloustilanteen vaikeutumiseen liittyen maakuntalakiehdotukseen sisältyy myös maakunnan arviointimenettelyä koskevat säännökset. Niiden perusteella valtiovarainministeriön on käynnistettävä laissa säädettyjen edellytysten täyttyessä arviointimenettely, jossa valtio ja maakunta arvioivat maakunnan taloudellisia sekä sosiaali- ja terveyspalvelujen järjestämiseen liittyviä edellytyksiä selvitä tehtävistään. Arviointimenettelyssä arviointiryhmä tekee ehdotuksen muun muassa maakunnan talouden tervehdyttämiseksi.  


Social- och hälsotjänster får endast produceras av en tjänsteproducent som är registrerad och vars tjänsteenhet är registrerad i registret över tjänsteproducenter.

Offentliga social- och hälsotjänster får produceras av landskapets affärsverk samt bolag som ägs av landskapet, privata företag och yrkesutövare samt föreningar, andelslag, stiftelser eller andra sammanslutningar.

Kommuner kan inte producera social- och hälsotjänster.


I lagen fastställs bl.a. följande grundläggande krav på tjänsteproducenterna.

  • Tjänsteproducenten får inte vara försatt i konkurs eller ha meddelats näringsförbud och producenten får inte ha skatteskulder eller andra offentliga skulder.
  • Tjänsteproducentens lokaler och hjälpmedel ska vara tillräckliga och ändamålsenliga samt lämpliga och trygga för verksamheten.
  • Antalet anställda ska vara tillräckligt med avseende på klienternas och patienternas servicebehov och antal. Personalen ska ha behörig utbildning.
  • Social- och hälsotjänster ska vara av god kvalitet, kundorienterade och säkra och genomföras på behörigt sätt. En ansvarsperson ska utses för verksamheten.
  • En tjänsteproducent ska övervaka kvaliteten och ändamålsenligheten samt klient- och patientsäkerheten i sin verksamhet. För detta ändamål ska en plan för egenkontroll som hålls allmänt tillgänglig upprättas.

Registermyndigheten får vid behov företa en förhandsinspektion i en tjänsteenhet innan enheten antecknas i registret. Vid förhandsinspektionen utreder man verksamhetsförutsättningarna och säkerställer klient- och patientsäkerheten.

Verksamhetens innehåll samt målgruppen i fråga om klienter och patienter beaktas särskilt då behovet av en förhandsinspektion bedöms. Alla sjukhus eller enheter för särskilt krävande socialtjänster ska inspekteras innan enheten antecknas i registret.

 


I lagen om införandet av reformen föreskrivs om ett temporärt organ som ska tillsättas i landskapen under bildningsfasen.

Ett temporärt organ ska väljas i varje landskap efter att lagen om införande trätt i kraft sommaren 2017. Landskapsförbundet, kommunerna, sjukvårdsdistrikten, specialomsorgsdistrikten, räddningsverket, närings-, trafik- och miljöcentralerna samt arbets- och näringsbyråerna inom landskapet kommer överens om det temporära organets sammansättning, och organet tillsätts av landskapsförbundet.  

Det temporära organet bereder inledandet av landskapets verksamhet och förvaltning ända tills landskapsfullmäktige valts. Beredningsorganets beslutandemakt har begränsats och det kan enbart fatta tidsbestämda beslut.

 


Varje landskap har ett landskapsfullmäktige som svarar för landskapets verksamhet och ekonomi och som utövar den högsta beslutandemakten i landskapet. Fullmäktigeledamöterna och suppleanterna väljs vid landskapsvalen. Landskapsfullmäktiges mandatperiod är fyra år.

Landskapsfullmäktige tillsätter landskapsstyrelsen och landskapets övriga organ, och det väljer en landskapsdirektör. Landskapsstyrelsen leder landskapets verksamhet, ekonomi och förvaltning. Landskapsdirektören som lyder under landskapsstyrelsen leder landskapets förvaltning, skötseln av ekonomin och den övriga verksamheten.

Landskapslagen innehåller bestämmelser om landskapsfullmäktiges uppgifter. Landskapsfullmäktige beslutar bland annat om landskapsstrategin, landskapets förvaltningsstadga samt om landskapsbudgeten och ekonomiplanen.


Landskaps- och social- och hälsovårdsreformen förändrar kommunens roll och uppgifter. Finansministeriet har tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp och en sakkunniggrupp för Framtidens kommun. Detta arbete ska på basis av en parlamentarisk beredning resultera i en vision om framtidens kommun 2030. Målet är att definiera kommunens roll, uppgifter och ställning i förhållande till de nya självstyrande områdena. Fokus ligger på kommunens roll vid främjandet av välfärden, livskraften, företagsamheten och sysselsättningen samt på förstärkningen av kommundemokratin. Nödvändiga lagstiftningsändringar och behoven att ändra på kommunpolitiken på längre sikt kartläggs också under arbetets gång.

Sakkunnigarbetsgruppen bereder projektet i enlighet med riktlinjerna från den parlamentariska arbetsgruppen, den ser till att parlamentariska arbetsgruppen tillställs mellanrapporter, grundläggande utredningar och en vision om framtidens kommun och bereder till nödvändiga delar lagstiftningsförslag som kan utgöra underlaget för eventuella regeringspropositioner.

En mellanrapport Scenarier och visioner för framtidens kommun 2030 publicerades i februari 2017.

Mera information om projektet: vm.fi/sv/framtidens-kommun

 


Ja. En patient kan t.ex. välja hälsovårdscentral. Han eller hon kan också använda privata hälso- och sjukvårdstjänster och få FPA-ersättning för kostnaderna för dem. En patient kan också välja vid vilken vårdenhet i Finland han eller hon vill få specialiserad sjukvård. Man kan också söka vård utomlands.  Inom socialservicen har klienterna inte i nuläget någon likadan lagbaserad valmöjlighet, men med servicesedlar kan de i någon mån välja tjänster.

Mer information om den nuvarande möjligheten att välja vårdenhet:


Det innebär att kunden har rätt att i fråga om social- och hälsovårdstjänster välja tjänsteproducent, tjänsteenhet och den personal som ger vården. Avsikten är att rätten att välja dessa kommer att bli mer omfattande från och med den 1 januari 2020. Enligt utkastet till valfrihetslag kan offentligt finansierade social- och hälsovårdstjänster i fortsättningen ges av aktörer inom offentliga, privata eller tredje sektorn, t.ex. organisationer och stiftelser. För lika tjänster är kundavgifterna lika stora hos alla tjänsteproducenter. Kunden kan på ett mångsidigare sätt än förut välja tjänsteproducenter efter sin egen situation.

  • I praktiken kan kunden välja vid vilken social- och hälsocentral han eller hon registrerar sig som kund. Dessutom kan kunden välja tandklinik (mun- och tandvårdsenhet). Tjänsteproducenten ska vara godkänd av landskapet och en tillstånds- och tillsynsmyndighet.
  • Kunden kan också beviljas kundsedlar eller en personlig budget, som kunden kan använda för att skaffa de social- och hälsovårdstjänster som ingår i kundplanen.
  • När det gäller sådana tjänster som produceras av landskapets affärsverk kan kunden också välja vilket landskaps affärsverk han eller hon vill bli kund hos och där välja den tjänsteenhet, t.ex. en socialstation eller ett sjukhus, som ger tjänsten. Sådana tjänster som produceras av landskapet är socialservice, specialiserad sjukvård och vissa andra hälso- och sjukvårdstjänster.
  • Kunden kan välja vilken personal han eller hon vill få vård av, om det är möjligt och ändamålsenligt.
  • Kunden kan också söka sjukvård i EU- och EES-länder i enlighet med redan gällande bestämmelser.

Målet är att förbättra tillgången till tjänster och tjänsternas kvalitet samt att sporra landskapen och tjänsteproducenterna att bedriva sin verksamhet på ett effektivt och verkningsfullt sätt. Då får kunden också hjälp snabbare än i nuläget. Kunden behöver inte vänta lika länge som i nuläget för att få träffa en skötare, läkare eller socialarbetare eller för att få andra tjänster. Kunden får också mångsidigare möjligheter att välja hurdana tjänster han eller hon använder sig av och varifrån han eller hon skaffar dem. Målet är att kunden ska ha bättre möjligheter att inverka på beslut som gäller den egna vården. Man tror att social- och hälsovårdstjänsternas kvalitet ska förbättras och att de ska bli ekonomiskt lönsammare, när tjänsteproducenterna konkurrerar om kunderna.


 Stödtjänster 

Ja, eftersom de hör till samma organisation.


Kommunen får inte sälja stödtjänster från sin egen organisation till landskapet, eftersom kommunen i så fall är aktiv på marknaden vilket endast är tillåtet i bolagsform (126–127 § i kommunallagen).


Kommunen och landskapet kan inom sitt verksamhetsområde äga en sådan anknuten enhet som avses i upphandlingslagen, ett bolag från vilket de utan konkurrensutsättning kan upphandla tjänster.

Landskapet måste i sin verksamhet beakta skyldigheten att använda servicecentren som avses i 16 kap. i landskapslagen.


En enskild aktör ser till sin egen nytta utan att beakta den lösning som är bäst för systemet som helhet. Suboptimering inom social- och hälsovården kan till exempel leda till att val som är fördelaktiga för aktörerna själva är ofördelaktiga med tanke på totalkostnaderna. Suboptimering kan också vara ofördelaktig för människornas hälsa och funktionsförmåga.


Kostnadsnyttoeffekt innebär den effekt som tjänsterna har på människors välfärd, hälsa och funktionsförmåga i förhållande till kostnaderna för tjänsterna. Exempelvis en behandlings kostnadsnyttoeffekt är bättre ju större hälsofördelar man uppnår med den med de resurser som finns tillgängliga.


Finansieringen samlas från flera källor och anvisas till tjänsterna via flera olika finansiärer. Källor till finansieringen för social- och hälsovården är skatter, obligatoriska och frivilliga försäkringspremier och försäkringsavgifter, arbetsgivaravgifter samt kundavgifter som tas ut för användningen av tjänsterna och de självriskandelar som betalas av kunderna. De viktigaste finansiärerna är kommunerna, staten, hushållen, arbetsgivarna och privata försäkringsbolag.