FI SV

6.1 Anordnarens kompetens och förmågor

Skötseln av anordnaruppgifterna kräver bred strategisk kompetens. Detta innebär att hela landskapets verksamhet ska utformas som en organiseringsuppgift, bl.a. verksamhetsstrukturen. Dessutom behövs prognostiseringsförmåga och ledningskompetens. Vidare behöver anordnaren ha en goda insikter och kompetens i ekonomi- och budgetkopplingar. Anordnaren behöver förmåga att hantera tjänsterna som helheter och att se integrationsmöjligheterna, så att tjänsterna bildar en fungerande och enhetlig servicekedja för kunden. Fungerande informationssystem ger möjlighet att få analyserade uppgifter om verksamheten och ekonomin, vilket betyder att anordnaren kan leda genom information. 

Skötseln av anordnarens uppgifter förutsätter kompetens i att organisera tjänster men även tillräckliga insikter i hur man producerar tjänster. Styrningen av landskapets egen produktion (genom avtalsstyrning eller på något annat sätt) skiljer sig från styrningen av de tjänster som upphandlas på marknaden. Den kräver en annan typ av stark kompetens, till exempel kompetens i att allokera finansiering och i att sätta upp mål för verksamhetens resultat och följa upp hur målen nås.

Uppgifter

  • se till att personalen är väl organiserad och behärskar substansfrågorna
  • förstå och tillägna sig den nya anordnarrollen

Anordnaren ska ha kompetens i bl.a. följande:

  • strategisk planering och ledning (bl.a. landskaps- och servicestrategin, samarbetsavtalet för samarbetsområdet och planer för olika substansfrågor)
  • ledning av förändringar
  • upphandling och konkurrensutsättning
  • affärsverksamhet, handel och marknadsmekanismer
  • avtal
  • innovativa upphandlingar och verkningsfullhet
  • utvecklingsarbete
  • ledning av nätverk
  • informationshantering och ledning genom information, fasta delar av anordnarens kompetens
  • främjande av delaktighet samt välfärd och hälsa
  • frågor som gäller informationsförvaltning, landskapets registerföring och datasekretess

I utkastet till landskapslag separeras organiseringen och produktionen av tjänsterna från varandra, vilket är en relativt ny sak i den finländska tjänsteproduktionen. Man kan emellertid samla erfarenheter och lärdomar av de beställar-producent-modeller som använts i olika städer. Lagutkasten ger dock anordnaren en roll som är mer strategisk än vad beställaren har i beställar-producent-modellerna.

När landskaps- och vårdreformen verkställs är det viktigt att man anammar den nya anordnarrollen, separerar sig från tjänsteproduktionen och analyserar vilket kunnande och vilka verktyg som behövs för organiseringsuppgiften. En stark anordnare har de bästa förutsättningarna att förebygga ett demokratiunderskott, och en stark anordnare går på allvar in för att producera tjänsterna för landskapets invånare utifrån behoven och låter inte det rådande sättet att producera tjänsterna och den rådande situationen på marknaden påverka. En av anordnaren beredd landskaps- och vårdstrategi som utgår från behoven, som är oberoende av de rådande servicestrukturerna och som är tillräckligt konkret utgör också en god garanti för att landskapet ska kunna hålla sig inom den rambudget som baserar sig på finansieringslagen. En förutsättning för framgång i organiseringsuppgiften är att anordnaren är tillräckligt stark och har den kompetens som behövs för att hantera den helhet av tjänster som anordnaren har ansvar för. Det omfattande uppgiftsfält som landskapet med organiseringsansvar har enligt utkastet till landskapslag kräver att landskapet har en väl organiserad personal som behärskar substansfrågorna, och en central framgångsfaktor är att man i de nya organisationerna sörjer för personalens anställningsvillkor och välbefinnande i arbetet. Anordnarens kompetens och förmågor blir centrala.

Upphandlingarna på marknaden kräver god kompetens i upphandling, konkurrensutsättning och affärsverksamhet, vilket inkluderar bl.a. kunskaper om avtal och innovativa upphandlingar, samt kunskaper om produktivitet. Kompetens i upphandling har dessutom en nära koppling till dialog med marknaden, kännedom om marknadsmekanismerna och förmåga att leda nätverk. Hanteringen av valfriheten är en ny sak inom organiseringen av tjänster och kräver nya färdigheter hos anordnaren. Enligt lagutkasten kan valfriheten hanteras med hjälp av kriterier i de avtal som upprättas, eventuella bonussystem och sanktioner och bl.a. mål för verkningsfullhet. Skötseln av organiseringsuppgiften kräver förmåga att sörja för tjänsteproduktionens verkningsfullhet. För att man ska lyckas med detta är det nödvändigt bl.a. att identifiera de rätta indikatorerna och att använda lämpliga incitament och bonus-/sanktionssystem vid styrning av tjänsteproduktionen.

Anordnaren bör samla in uppgifter om tjänsterna som producerats på olika sätt och anordnaren bör ha förmåga att utnyttja den information som analyser gett, bl.a. vid utvärdering av de olika sätten att organisera tjänsterna och vid uppföljningen av producenternas tjänster. Det är också viktigt att använda de rätta indikatorerna, både lokala indikatorer och indikatorer som gäller hela landskapet, men också riksomfattande indikatorer som ger möjlighet till jämförelser mellan landskapen. Att kunna leda genom information är särskilt viktigt när det gäller organiseringskompetensen.

Kompetens i utvecklingsarbete är ett annat viktigt område i fråga om anordnarens förmågor. Detta delområde har koppling till organiseringen av alla tjänster som omfattas av landskapens organiseringsansvar. Att ha kompetens i utvecklingsarbete innebär att man kan utveckla de nuvarande tjänsterna och planera nya servicesätt på olika nivåer samt att man lägger märke till möjligheter till integration av olika tjänster. Denna kompetens behövs vid planering av tjänsterna. Den information som erhålls vid ledning genom information har en viktig roll i utvecklingsarbetet.

För att anordnaren ska lyckas i sina uppgifter är det också av stor vikt att man kan samarbeta och bevaka intressen. Landskapen ska bygga upp olika samarbetsmodeller med kommunerna, bl.a. för det samarbete som behövs vid främjande av välfärd och hälsa, och även modeller för samarbete med många andra aktörer. Anordnaren behöver förmåga att organisera olika modeller för invånarnas deltagande och samarbete.

Utöver bestämmelserna i substanslagstiftningen finns det även i EU:s kontrollförordning ((EG) nr 882/2014, reviderad (EU) 2017/625) bestämmelser om inspektörers kvalifikationer. Landskapet ska sörja för att inspektörerna är väl insatta i EU-lagstiftningen och den nationella lagstiftningen för det egna uppgiftsområdet, i sitt ansvarsområde vad gäller inspektionerna och i förvaltningsförfarandena, likaså för att inspektörerna har tillgång till rättsligt stöd. Enligt lagstiftningen ska dessutom flera uppgifter skötas av en tjänsteveterinär, vilket måste beaktas vid organisering av uppgifterna. I vissa livsmedelstillsynsuppgifter krävs att tjänsteveterinären har de kvalifikationer som föreskrivs i EU-lagstiftningen ((EG) nr 854/2004), vilket landskapet ska beakta när veterinären utnämns till tjänsten. 

Landskapet organiserar tillsynsuppgifterna inom miljöhälsovården (livsmedelslagen, hälsoskyddslagen, tobakslagen, lagen om djursjukdomar, lagen om transport av djur, lagen om animaliska biprodukter, lagen om medicinsk behandling av djur, lagen om ett system för identifiering av djur) samt annan tillsyn över livsmedelskedjan. Det finns bestämmelser om kraven på kvalifikationer och fortbildning för personer som sköter dessa uppgifter i EU:s kontrollförordning ((EU) nr 2017/625), i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) och i vissa speciallagar. Dessa specialbestämmelser behandlas närmare på webbplatsen.

Landskapet ska säkerställa att personer som sköter uppgifter som hänför sig till helheten av utbetalande organ har tillräcklig kompetens för uppgiften. När det gäller de utbetalande organen ingår krav på att kompetensen ska säkerställas och stränga krav som rör separation av uppgifter. Separationskraven ger upphov till konkreta resursbehov, till exempel vad gäller personalstyrkan. Även dessa bör beaktas utöver de frågor som gäller kompetensen. Skötseln av de uppgifter som hänför sig till helheten av utbetalande organ baserar sig till stor del direkt på den reglering på EU-förordningsnivå som ska tillämpas i medlemsstaterna samt på nationell substanslagstiftning. EU-författningarna ålägger det organ som sköter uppgifterna som utbetalande organ, såsom landskapet, att se till att de som är anställda hos organet har tillräcklig kompetens för att sköta uppgifterna. Detta förutsätter att landskapens personal aktivt deltar i den utbildning som Livsmedelsverket ordnar och att landskapen följer de detaljerade anvisningar som Livsmedelsverket utfärdar med stöd av EU-författningarna om skötseln av de uppgifter som hänför sig till helheten av utbetalande organ. På detta sätt säkerställs att bl.a. kraven som baserar sig på EU-lagstiftningen uppfylls för tjänsteinnehavarnas del. Om uppgifterna som hänför sig till helheten av utbetalande organ finns närmare uppgifter på Landsbygdsverkets sidor om de utbetalande organen.

Lagstiftning

Om kompetensen och förmågan finns det ingen egentlig lagstiftning, men i bl.a. följande lagrum finns hänvisningar som gäller kompetens:

landskapslagen 7 § (organiseringsansvar), 9 § (uppfyllande av produktionsansvaret och tillsynen över det), 13 § (samråd mellan staten och landskapet), 35 § (landskapsstrategi)
lagen om ordnande av social- och hälsovård 4 § (tryggande av den behovsbaserade tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet), 20 § (initiativ till att inleda utvärderingsförfarande i landskapen), 30 § (årlig rapport om tillgången till tjänster och det finansiella läget), 31 § (uppföljning och utvärdering av social- och hälsovården)

Nationellt stöd och exempel på god praxis

Nationella indikatorer för verkningsfullhet och kostnadsuppgifter

En gott förfarande vore att utarbeta en plan för säkerställande, upprätthållande och utveckling av personalens yrkesskicklighet. Till planeringen hör regelbunden bedömning av kompetensbehoven i organisationen och av personalens årliga behov av fortbildning. Det vore bra att fastslå hur mycket utbildning personalen ska kunna få årligen, t.ex. så att det anges ett visst antal utbildningsdagar per årsverke.

För att det ska finnas tillräckligt med kompetens kan det vara nödvändigt att personalen specialiserar sig på olika uppgifter. I så fall är det viktigt att sörja för att arrangemangen med ersättare är tillräckliga.