Vanliga frågor om social- och hälsovårdsreformen

Offentliga social- och hälsotjänster är tjänster som staten finansierar med skattemedel. I fortsättningen ordnar landskapen alla offentliga social- och hälsotjänster.

  • tjänster inom den öppna hälso- och sjukvården
  • sjukhustjänster
  • mun- och tandvård
  • mentalvårds- och missbrukartjänster
  • mödra- och barnrådgivning
  • socialt arbete för vuxna
  • barnskydd
  • funktionshinderservice
  • boendeservice för äldre
  • hemvård
  • färdtjänst
  • miljö- och hälsoskydd

Genom social- och hälsovårds- och landskapsreformen förtydligas Finlands offentliga förvaltning så att den i fortsättningen består av tre nivåer: staten, landskapet och kommunen.  Syftet är att modernisera förvaltningen och tjänsterna samt göra dem klientorienterade och kostnadseffektiva. Avsikten är att reformen träder i kraft den 1 januari 2020.

Målet med reformen av social- och hälsovården är att minska hälso- och välfärdsskillnaderna mellan människorna samt förbättra tjänsternas jämlikhet, tillgången till tjänsterna och tjänsternas verkningsfullhet samt stävja kostnadsökningen.

Målet med landskapsreformen är att samordna den statliga regionförvaltningen och landskapsförvaltningen samt att skapa en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan den statliga regionförvaltningen, landskapen och kommunerna.


Resurserna kan användas effektivare än i nuläget när antalet serviceanordnare är 18 landskap i stället för de nuvarande kommunerna och samkommunerna. Detta förutsätter att social- och hälsotjänsterna på basnivå och specialnivå samordnas smidigt. Då kan institutionsvård minskas, förebyggande arbete stärkas och äldre människors servicebehov senareläggas.  Landskapen är större och starkare anordnare än kommunerna, vilket möjliggör bättre arbetsfördelning och effektiv användning av nya serviceformer.

Att nya digitala serviceformer tas i bruk har en betydande roll för att åstadkomma besparingar. IKT-systemen är dessutom interoperabla, vilket gör att informationen förmedlas mellan de olika aktörerna. För att sprida god praxis och för att genomföra resurs- och innehållsstyrning måste den statliga styrningen vara tillräckligt stark.


Behovet av hälso- och omsorgstjänster ökar i och med att befolkningen åldras. Jämfört med nuläget bedömer man att det servicebehov som orsakas av att befolkningen åldras kommer att öka med så mycket som 70 procent inom äldreomsorgen och med ca 20 procent inom hälso- och sjukvården fram till 2035. Dessutom har kostnaderna för tjänsteproduktionen ökat, och ökningen väntas även i fortsättningen vara snabbare än den allmänna prisutvecklingen.

Om vi vill infria servicelöftena om tillgången till och kvaliteten på vård och omsorg och samtidigt trygga den offentliga ekonomins hållbarhet, är det nödvändigt att reformera systemet.

Största delen av social- och hälsotjänsterna produceras med skattemedel, och Finlands redan nu tämligen höga totala skatteuttag medför ytterligare utmaningar.


Enligt regeringen säkerställer en stark statlig styrning att människornas grundläggande rättigheter tillgodoses och att tjänsterna samordnas på ett klientorienterat sätt. En stark styrning behövs också inom informationsförvaltning och IKT-tjänster.  Till övriga delar grundar sig den statliga styrningen på förhandlingar med landskapen. Landskapen har självstyre. Landskapets invånare och landskapsfullmäktige, som valts av invånarna, har en genuin möjlighet att fatta beslut om landskapets verksamhet och ekonomi. Detta genomförs också genom att statlig finansiering ges utan öronmärkning. Landskapet har stor beslutanderätt vid organisering av produktionsstrukturen.


Till landskapen överförs från och med den 1 januari 2020 förutom social- och hälsovården även räddningsväsendet. Avsikten är dessutom att till landskapen överföra miljö- och hälsoskyddet, landsbygdsutveckling, främjande och finansiering av jordbruket och uppgifter med anknytning till jordbrukarstöd, utveckling och finansiering av näringslivet och innovationsmiljöer, vissa planerings- och finansieringsuppgifter inom trafiken, styrning och planering av områdesanvändningen och främjandet av landskapets identitet och kultur samt övrig regional service som ska tillhandahållas enligt lag. Det kommer att ges en separat regeringsproposition om överföringen av dessa uppgifter, och avsikten är att propositionen lämnas till riksdagen under vårsessionen 2017.


Till landskapen överförs de tillgångar och skulder som hör samman med de uppgifter som överförs från samkommunerna för sjukvårdsdistrikt och samkommunerna för specialomsorgsdistrikt, och som en del av detta även samtliga fastigheter och lokaler. Från kommunerna till landskapen överförs lös egendom i anslutning till ordnandet av social- och hälsovården. Kommunernas social- och hälsovårdslokaler överförs inte till landskapen, utan landskapen hyr lokalerna för en tre år lång period. Vid den fortsatta beredningen försöker man även hitta en lösning för att oanvända fastigheter och eftersatt underhåll inte ska bli en belastning för enskilda kommuner.


I enlighet med principerna för överlåtelse av rörelse övergår kommunernas och samkommunernas social- och hälsovårdspersonal och en del av stödtjänsternas personal till anställning hos landskapen. Dessutom övergår ca 5 000 arbetstagare från statens regionförvaltning till landskapen. Detta finns det särskilda bestämmelser om i en regeringsproposition som ska överlämnas till riksdagen under våren 2017. Detta innebär att totalt över 220 000 personer överförs till anställning hos landskapen och deras bolag.

Lagstiftningen om kommunala tjänsteinnehavare samt arbets- och tjänstekollektivavtal tillämpas även i fortsättningen på personalen. Bestämmelserna ändras så att de även gäller landskapens personal.  Landskapen blir medlemmar i Keva (tidigare Kommunernas pensionsförsäkring), och landskapens personal omfattas även i fortsättningen av det kommunala pensionssystemet. KT Kommunarbetsgivarna kommer i fortsättningen att representera även landskapen som arbetsgivare. Kostnaderna för personalöverföringarna och harmoniseringen av lönerna ska hållas så låga som möjligt.

I den nya arbetsgivarorganisationen kommer landskapen att ha en ställning som motsvarar deras ekonomiska betydelse och antalet anställda hos dem. Landskapens bolag kan välja om de ska omfattas av det kommunala pensionssystemet och kommunernas och landskapens kollektivavtal.


För landskapen inrättas gemensamma landsomfattande servicecenter som ska sköta de stödtjänster som landskapen behöver. Landskapens gemensamma stödtjänster är ett servicecenter för lokal- och fastighetsförvaltning, ett servicecenter för informations- och kommunikationstekniska tjänster (IKT) och ett servicecenter för ekonomi- och personalförvaltning.

Därutöver kan landskapen ordna gemensamma stödtjänster tillsammans med kommuner eller andra samarbetsparter inom den offentliga sektorn.

Målet med att inrätta servicecenter är att åstadkomma besparingar och erbjuda samtliga landskap det bästa kunnandet och på det sättet se till att stödtjänsterna håller jämn standard i alla landskap.


Landskapens verksamhet finansieras genom statlig finansiering och med de klientavgifter och andra användaravgifter som landskapen tar ut. Huvudprincipen är att finansieringen från staten anvisas landskapen som finansiering med allmän täckning. Då får landskapet själv bestämma hur medlen används för de olika tjänsterna.


Lagstiftningen om klientavgifter kommer att ändras. Beredningen inleds under våren 2017.  Grunderna för avgifterna inom hälso- och sjukvården respektive socialvården ska göras mer lika varandra för att det ska bli lättare att samordna tjänsterna. För tjänsterna tas det även i fortsättningen ut klientavgifter, eftersom det är viktigt med avseende på klienternas ansvarstagande och stävjandet av kostnaderna.


Enligt förslaget ska det första landskapsvalet förrättas år 2018. Valdag är söndagen den 28 oktober 2018. Det ska föreskrivas om landskapsvalet i vallagen.

År 2021 och därefter ska landskapsvalet förrättas i april samtidigt med kommunalvalet.


Den högsta beslutanderätten i landskapet utövas av landskapsfullmäktige, som ansvarar för landskapets verksamhet och ekonomi.


Ja. Invånarna i landskapet och de som använder tjänsterna har rätt att delta i och påverka landskapets verksamhet bland annat genom att delta i diskussionsmöten, invånarråd och landskapets organ samt i planeringen och utvecklandet av tjänsterna.

Landskapsfullmäktige har till uppgift att ansvara för att invånare har tillgång till mångsidiga och effektiva möjligheter att delta. I landskapsstrategin ska man beakta och precisera invånarnas möjligheter att delta och påverka.

Invånarna ska även ha initiativrätt i frågor som gäller landskapets verksamhet.


Det ska föreskrivas om de språkliga rättigheterna i fyra olika lagar. De är den nuvarande språklagen, den samiska språklagen och teckenspråkslagen samt den lag om ordnande av social- och hälsovård som är under beredning. Enligt språklagen ska myndigheterna självmant se till att individens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken. Språklagen gäller nationalspråken finska och svenska. Det landskap som har ansvaret för att organisera skötseln av uppgifterna svarar för att invånarens i lag föreskrivna rättigheter förverkligas (inklusive de språkliga rättigheterna).

När tjänsterna organiseras, ska verksamheten planeras så att språklagarna följs. I förslaget till lag om ordnande av social- och hälsovård konstateras i fråga om utvecklandet av tjänsterna att landskapet Lappland ska stödja utvecklandet av tjänster på samiska. Utvecklingsverksamheten i landskapet Nyland ska stödja utvecklandet av tjänster på svenska i hela landet.


Syftet med servicelöftet är att berätta för invånarna i landskapet hur tjänsterna i praktiken kommer att tillhandahållas. Samtidigt främjar det ordnandet av social- och hälsovården på ett sådant sätt att man samtidigt beaktar klienternas synpunkter och behov. Ett annat syfte med servicelöftet är att öka verksamhetens öppenhet och därigenom utveckla tjänsternas kvalitet, effektivitet och kostnadseffektivitet. Ett offentligt avgett servicelöfte ger landskapets invånare möjlighet att följa och bedöma hur tjänsterna tillhandahålls. Därigenom är det även möjligt att ge respons och lägga fram förslag som förbättrar genomförandet av tjänsterna i praktiken. Genom servicelöftet kan de nuvarande lagstadgade tjänsterna varken breddas eller inskränkas.  Ändringar måste det föreskrivas om genom lag.


Med integrering av social- och hälsovården avses att alla tjänster underställs en och samma ledning, dvs. landskapet. Landskapet har ansvaret för att samordna tjänsterna till klientorienterade helheter och fungerande service- och vårdkedjor.  Detta gäller de offentliga social- och hälsotjänsterna på såväl basnivå som specialnivå. Också all finansiering går via landskapet till serviceproducenterna. Dessutom är det landskapets uppgift att försäkra sig om att de tjänster inom offentlig, privat och tredje sektor som omfattas av klientens valfrihet fungerar ihop, att informationen förmedlas smidigt och att tjänsterna uppfyller kvalitetskriterierna


Ordnandet och produktionen i landskapet ska skiljas åt genom separata organisationer. Landskapet måste hålla den egna serviceproduktionen åtskild från landskapets övriga verksamhet. I detta syfte ska landskapet ha ett affärsverk.

I egenskap av den som har organiseringsansvaret ansvarar landskapet för myndighetsuppgifterna samt för hela servicesystemets funktion och tillgodoseendet av de grundläggande rättigheterna. Offentlig makt utövas endast under tjänsteansvar.


I lagen om ordnande av social- och hälsovård och i den nya lagen om produktion av social- och hälsotjänster inkluderas bestämmelser med vilket syftet är att säkerställa att det vid sidan av offentligt producerade social- och hälsotjänster finns tillräckligt mycket privata tjänster och tjänster från tredje sektorn.  Därigenom skapas reella förutsättningar för en genuin modell med många producenter och valfrihet runtom i Finland.

Om landskapets servicestruktur inte är tillräckligt mångsidig kan statsrådet be landskapet om en utredning om situationen. Enligt lagen kan ett landskap åläggas att konkurrensutsätta, om övriga styrmedel inte har rättat till situationen. Regeringen överväger också särskilda konkurrensregler för att förhindra att det bildas för stora kluster.


Landskapen har fem samarbetsområden för regionalt samarbete i fråga om tjänsterna samt för forsknings- och utvecklingsverksamhet.  I samtliga samarbetsområden finns ett universitetssjukhus (Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Uleåborg och Kuopio). Samarbetsområdena bildas utifrån de nuvarande specialupptagningsområdena.  Landskapen inom ett samarbetsområde upprättar ett samarbetsavtal för social- och hälsovården, där det bland annat avtalas om tjänster som överskrider landskapsgränserna och social- och hälsovårdsinvesteringar som ska göras inom samarbetsområdet.


Tjänster och åtgärder som kräver stort befolkningsunderlag, stort klientantal och specialisering samt andra mer sällsynta och dyrare tjänster och åtgärder koncentreras regionalt eller nationellt till de fem universitetssjukhusen eller de övriga sju sjukhusenheter som tillhandahåller omfattande jour dygnet runt.  Detta säkerställs genom samarbetsförpliktelser som gäller alla landskap.   Kunnandet inom socialservice på specialnivå kan också koncentreras till större helheter, men avsikten är att servicen ska tillhandahållas nära klienterna.

Samordningen av social- och hälsovården i landskapen ska det inledningsvis föreskrivas om i hälso- och sjukvårdslagen och senare i lagen om ordnande av social- och hälsovård. I enlighet med regeringsprogrammet ska reformen inledas inom hälso- och sjukvården redan innan social- och hälsovårds- och landskapsreformen träder i kraft den 1 januari 2020. Den 27 oktober 2016 lämnade regeringen en proposition om en reform av hälso- och sjukvårdens och socialvårdens joursystem till riksdagen. Lagarna avses träda i kraft den 1 januari 2017. Övergångsperioden för verkställandet av de förordningar som ska utfärdas med stöd av lagen planeras bli 1–3 år. Arbetsfördelningen mellan sjukhus med jourtjänster dygnet runt, centraliseringen av operationsverksamheten och inledandet av en samjour för hälso- och sjukvård och socialjour kommer dock att genomföras senast den 1 januari 2018. Socialvårdsuppgifter som ska koncentreras nationellt och regionalt ska det föreskrivas om senare.

Mer information:


Landskapet har till uppgift att sörja för att människorna har tillgång till social- och hälsotjänster på ett skäligt avstånd. För att fullgöra denna uppgift används också metoder av nya slag. I till exempel glest bebyggda områden ska tillgången till service även säkerställas med elektroniska och ambulerande tjänster. Vidare har landskapet en skyldighet att också själv producera tjänster för att tillräcklig tillgång till förmånliga tjänster ska kunna säkerställas.  Landskapet producerar offentliga social- och hälsotjänster för invånarna även i fall där sådana annars inte finns att tillgå. Så är det t.ex. om det i glesbygden inte finns flera tjänsteproducenter som omfattas av valfriheten och som klienten kan välja mellan.


Digitaliseringen har en ytterst stor roll i reformen. Enligt produktivitetsundersökningar kommer cirka hälften av verksamhetens effektivitets- och produktivitetsvinster av utnyttjandet av IKT och digitalisering. I och med digitaliseringen är det också möjligt att få människor att ta mer ansvar för det egna välbefinnandet och den egna hälsan. Dessutom möjliggör digitaliseringen ny slags affärsverksamhet inom välfärdsteknik och genteknik.


De centrala lagarna i reformen är en landskapslag, en lag om ordnande av social- och hälsovård, en införandelag och en lag om landskapens finansiering.  I flera lagar görs dessutom ändringar som krävs på grund av reformen. Ändringarna gäller bland annat skattelagar, lagen om statsandel för kommunal basservice, lagar som gäller personalens ställning, vallagstiftning och vissa allmänna förvaltningslagar. Även de lagar som gäller produktionen av social- och hälsotjänster revideras.

Dessa lagar gäller inrättandet av nya landskap och social- och hälsotjänsterna. Lagpaketet sammanställdes till en regeringsproposition som sändes på remiss i augusti 2016. Efter remissbehandlingen, i december 2016 offentliggjorde regeringen de ändringar som gjorts i lagutkasten för social- och hälsovårds- och landskapsreformen. Avsikten är att en slutlig regeringsproposition ska lämnas till riksdagen i slutet av januari 2017. Samtidigt ska ett utkast till lag om valfriheten sändas på remiss. Avsikten är att det ska lämnas till riksdagen under våren 2017. En regeringsproposition om förenkling av flerkanalsfinansieringen kommer att utarbetas under 2017.

Ett förslag om de uppgifter som utöver social- och hälsovården och räddningsväsendet ska höra till landskapen samt finansieringen av dem ska sändas på remiss i slutet av januari 2017. Samtidigt ska också ett utkast till förslag om en riksomfattande tillstånds- och tillsynsmyndighet sändas på remiss. De regeringspropositioner som gäller dessa förslag ska lämnas till riksdagen under våren 2017.