Vanliga frågor om social- och hälsovårdsreformen

Ett nytt utkast till lag om kundens valfrihet inom social- och hälsovården offentliggjordes den 19 oktober 2017. Material som gäller lagutkastet har samlats här.

Offentliga social- och hälsovårdstjänster är tjänster som staten finansierar med skattemedel. Dessa är bland annat

  • tjänster inom den öppna hälso- och sjukvården
  • sjukhustjänster
  • mun- och tandvård
  • mentalvårds- och missbrukartjänster
  • mödra- och barnrådgivning
  • barnskydd
  • funktionshinderservice
  • boendeservice för äldre
  • hemvård

Genom landskaps- och vårdreformen förtydligas Finlands offentliga förvaltning så att den i fortsättningen består av tre nivåer: staten, landskapet och kommunen.  Syftet är att modernisera förvaltningen och tjänsterna samt göra dem kundorienterade och kostnadseffektiva. Avsikten är att reformen ska träda i kraft den 1 januari 2020.

Målet med reformen av social- och hälsovården är att minska hälso- och välfärdsskillnaderna mellan människorna samt förbättra tjänsternas jämlikhet, tillgången till tjänsterna och tjänsternas verkningsfullhet samt stävja kostnadsökningen.

Målet med landskapsreformen är att samordna den statliga regionförvaltningen och landskapsförvaltningen samt att skapa en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan den statliga regionförvaltningen, landskapen och kommunerna.


Resurserna kan användas effektivare än i nuläget när antalet serviceanordnare är 18 landskap i stället för de nuvarande kommunerna och samkommunerna. Detta förutsätter att social- och hälsotjänsterna på basnivå och specialnivå samordnas smidigt. Då kan institutionsvård minskas, förebyggande arbete stärkas och äldre människors servicebehov senareläggas.  Landskapen är större och starkare anordnare än kommunerna, vilket möjliggör bättre arbetsfördelning och effektiv användning av nya serviceformer.

Att nya digitala serviceformer tas i bruk har också en betydande roll för att åstadkomma besparingar. IKT-systemen är dessutom interoperabla, vilket gör att informationen förmedlas mellan de olika aktörerna. För att sprida god praxis och för att genomföra resurs- och innehållsstyrning måste den statliga styrningen vara tillräckligt stark.


Behovet av hälso- och omsorgstjänster ökar i och med att befolkningen åldras. Jämfört med nuläget bedömer man att det servicebehov som orsakas av att befolkningen åldras kommer att öka med så mycket som 70 procent inom äldreomsorgen och med ca 20 procent inom hälso- och sjukvården fram till 2035. Dessutom har kostnaderna för tjänsteproduktionen ökat, och ökningen väntas även i fortsättningen vara snabbare än den allmänna prisutvecklingen.

Om vi vill infria servicelöftena om tillgången till och kvaliteten på vård och omsorg och samtidigt trygga den offentliga ekonomins hållbarhet, är det nödvändigt att reformera systemet.

Största delen av social- och hälsovårdstjänsterna produceras med skattemedel, och Finlands redan nu tämligen höga totala skatteuttag medför ytterligare utmaningar.


Nej, kommunernas social- och hälsovårdslokaler överförs inte till landskapen, utan landskapen hyr lokalerna för en tre år lång period. Från kommunerna till landskapen överförs lös egendom med anknytning till ordnandet av social- och hälsovården.

Vid den fortsatta beredningen försöker man även hitta en lösning för att oanvända fastigheter och eftersatt underhåll inte ska bli en belastning för enskilda kommuner.

Till landskapen överförs de tillgångar och skulder som hör samman med de uppgifter som överförs från samkommunerna för sjukvårdsdistrikt och samkommunerna för specialomsorgsdistrikt, och som en del av detta även samtliga fastigheter och lokaler.


I enlighet med principerna för överlåtelse av rörelse övergår kommunernas och samkommunernas social- och hälsovårdspersonal och en del av stödtjänsternas personal till anställning hos landskapen. Dessutom övergår ca 5 000 arbetstagare från statens regionförvaltning till landskapen. Detta innebär att totalt över 220 000 personer överförs till anställning hos landskapen och deras bolag från och med den 1 januari 2020.

Lagstiftningen om kommunala tjänsteinnehavare samt arbets- och tjänstekollektivavtal tillämpas även i fortsättningen på personalen. Bestämmelserna ändras så att de även gäller landskapens personal.  Landskapen blir medlemmar i Keva (tidigare Kommunernas pensionsförsäkring), och landskapens personal omfattas även i fortsättningen av det kommunala pensionssystemet. KT Kommunarbetsgivarna kommer i fortsättningen att representera även landskapen som arbetsgivare. Kostnaderna för personalöverföringarna och harmoniseringen av lönerna ska hållas så låga som möjligt.

I den nya arbetsgivarorganisationen kommer landskapen att ha en ställning som motsvarar deras ekonomiska betydelse och antalet anställda hos dem. Landskapens bolag kan välja om de ska omfattas av det kommunala pensionssystemet och kommunernas och landskapens kollektivavtal.


Landskapens verksamhet finansieras genom statlig finansiering och med de kundavgifter och andra användaravgifter som landskapen tar ut. Landskapen har ingen beskattningsrätt. Huvudprincipen är att finansieringen från staten anvisas landskapen på basis av behovsfaktorer som anges i lag. Finansieringen är finansiering med allmän täckning, vilket betyder att landskapet själv får besluta hur medlen används för social- och hälsovårdstjänsterna.


Lagstiftningen om klientavgifter kommer att ändras. Beredningen har inletts under våren 2017.  Grunderna för avgifterna inom hälso- och sjukvården respektive socialvården ska göras mer lika varandra för att det ska bli lättare att samordna tjänsterna. För tjänsterna tas det även i fortsättningen ut klientavgifter, eftersom det är viktigt med avseende på klienternas ansvarstagande och stävjandet av kostnaderna.


Människornas språkliga rättigheter är även i fortsättningen tryggade inom social- och hälsovården. Klienterna och patienterna har rätt att använda nationalspråken, dvs. finska eller svenska, att bli hörda och att i förvaltningsärenden få handlingar på finska eller svenska. Det föreskrivs om de språkliga rättigheterna i den gällande språklagen, samiska språklagen och teckenspråkslagen samt i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård. Enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård ska social- och hälsovårdstjänster ordnas på båda nationalspråken, dvs. både på finska och på svenska om landskapet består av tvåspråkiga kommuner eller kommuner med olika språk. Om alla kommuner som hör till landskapet är enspråkiga ordnas tjänsterna och förvaltningen av dem på det språk som kommunerna i landskapet har.

Av de föreslagna landskapen kommer fem stycken att bli tvåspråkiga, och med undantag för Österbotten kommer de svenskspråkiga att vara i minoritet i dem. Rätten att få använda samiska i kontakten med myndigheter gäller främst samernas hembygdsområde.

Enligt språklagen ska myndigheterna självmant se till att individens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken. Då tjänsterna ordnas ska verksamheten planeras på ett sådant sätt att språklagen följs.

Klientens och patientens deltagande ska säkras också i situationer där klienten eller patienten och personalen inte har ett gemensamt språk eller om personen på grund av en sensorisk funktionsnedsättning eller talsvårigheter eller av någon annan orsak inte kan göra sig förstådd. Sådana språkgrupper är det finska och det finlandssvenska teckenspråket. Om det inte är möjligt att tillkalla tolk, ska man se till att förståelsen tryggas på andra sätt.


Syftet med servicelöftet är att berätta för invånarna i landskapet hur tjänsterna i praktiken kommer att tillhandahållas. Samtidigt främjar det ordnandet av social- och hälsovården på ett sådant sätt att man samtidigt beaktar kundernas synpunkter och behov. Ett annat syfte med servicelöftet är att göra verksamheten mer öppen och därigenom utveckla tjänsternas kvalitet, verkningsfullhet och kostnadsnyttoeffekt. Ett offentligt avgett servicelöfte ger landskapets invånare möjlighet att följa och bedöma hur tjänsterna tillhandahålls. Därigenom är det även möjligt att ge respons och lägga fram förslag som förbättrar genomförandet av tjänsterna i praktiken. Genom servicelöftet kan de nuvarande lagstadgade tjänsterna varken breddas eller inskränkas.  Ändringar måste det föreskrivas om genom lag.


Med integration av social- och hälsovården avses att alla tjänster underställs en och samma ledning, dvs. landskapet. Landskapet har ansvaret för att samordna tjänsterna till kundorienterade helheter och fungerande service- och vårdkedjor.  Detta gäller de offentliga social- och hälsovårdstjänsterna på såväl basnivå som specialiserad nivå. All finansiering går också via landskapet till tjänsteproducenterna. Landskapet har också i uppgift att säkerställa att de tjänster inom offentlig, privat och tredje sektor som omfattas av kundens valfrihet fungerar ihop, att informationen förmedlas smidigt och att tjänsterna uppfyller kvalitetskriterierna.


Ordnandet och produktionen i landskapet ska skiljas åt genom separata organisationer. Landskapet måste hålla den egna tjänsteproduktionen åtskild från landskapets övriga verksamhet. I detta syfte ska landskapet ha ett eller flera affärsverk.

I egenskap av den som har organiseringsansvaret ansvarar landskapet för myndighetsuppgifterna samt för hela servicesystemets funktion och tillgodoseendet av de grundläggande rättigheterna. Offentlig makt utövas endast under tjänsteansvar.


I lagen om ordnande av social- och hälsovård och i den nya lagen om produktion av social- och hälsotjänster inkluderas bestämmelser med vilket syftet är att säkerställa att det vid sidan av offentligt producerade social- och hälsovårdstjänster finns tillräckligt mycket privata tjänster och tjänster från tredje sektorn.  Därigenom skapas reella förutsättningar för en genuin modell med många producenter och valfrihet runtom i Finland.

Om landskapets servicestruktur inte är tillräckligt mångsidig kan statsrådet be landskapet om en utredning om situationen. Enligt lagen kan ett landskap åläggas att konkurrensutsätta, om övriga styrmedel inte har rättat till situationen. Regeringen överväger också särskilda konkurrensregler för att förhindra att det bildas för stora kluster.


Landskapen har fem samarbetsområden för regionalt samarbete i fråga om tjänsterna samt för forsknings- och utvecklingsverksamhet.  I samtliga samarbetsområden finns ett universitetssjukhus (Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Uleåborg och Kuopio). Samarbetsområdena bildas utifrån de nuvarande specialupptagningsområdena för den specialiserade sjukvården.  Landskapen inom ett samarbetsområde upprättar ett samarbetsavtal för social- och hälsovården, där det bland annat avtalas om tjänster som överskrider landskapsgränserna och social- och hälsovårdsinvesteringar som ska göras inom samarbetsområdet.


Tjänster och åtgärder som kräver stort befolkningsunderlag, stort kundantal och specialisering samt andra mer sällsynta och dyrare tjänster och åtgärder centraliseras på regional nivå eller riksnivå till de fem universitetssjukhusen eller de övriga sju sjukhusenheter som tillhandahåller omfattande jour dygnet runt. Detta säkerställs genom samarbetsförpliktelser som gäller alla landskap. Kunnandet inom socialservice på specialnivå kan också koncentreras till större helheter, men avsikten är att servicen ska tillhandahållas nära klienterna.

Samordningen av social- och hälsovården i landskapen ska det inledningsvis föreskrivas om i hälso- och sjukvårdslagen och senare i lagen om ordnande av social- och hälsovård. I enlighet med regeringsprogrammet ska reformen inledas inom hälso- och sjukvården redan innan social- och hälsovårds- och landskapsreformen träder i kraft den 1 januari 2020. Den 27 oktober 2016 lämnade regeringen en proposition om en reform av hälso- och sjukvårdens och socialvårdens joursystem till riksdagen. Lagarna avses träda i kraft den 1 januari 2017 Övergångsperioden för verkställandet av de förordningar som ska utfärdas med stöd av lagen planeras bli 1–3 år. Arbetsfördelningen mellan sjukhus med jourtjänster dygnet runt, centraliseringen av operationsverksamheten och inledandet av en samjour för hälso- och sjukvården och socialvården kommer dock att genomföras senast den 1 januari 2018. Socialvårdsuppgifter som ska centraliseras på riksnivå och regional nivå föreskrivs det om senare.

Mer information: 


Landskapet har till uppgift att sörja för att människorna har tillgång till social- och hälsovårdstjänster på ett skäligt avstånd. För att fullgöra denna uppgift används också metoder av nya slag. I till exempel glest bebyggda områden ska tillgången till service även säkerställas med elektroniska och ambulerande tjänster. Vidare har landskapet en skyldighet att också själv producera tjänster för att tillräcklig tillgång till förmånliga tjänster ska kunna säkerställas.  Landskapet producerar offentliga social- och hälsovårdstjänster för invånarna även i fall där sådana annars inte finns att tillgå. Så är det t.ex. om det i glesbygden inte finns flera tjänsteproducenter som omfattas av valfriheten och som klienten kan välja mellan.


Digitaliseringen har en ytterst stor roll i reformen. Enligt produktivitetsundersökningar kommer cirka hälften av verksamhetens effektivitets- och produktivitetsvinster av utnyttjandet av IKT och digitalisering. I och med digitaliseringen är det också möjligt att få människor att ta mer ansvar för det egna välbefinnandet och den egna hälsan. Dessutom möjliggör digitaliseringen ny slags affärsverksamhet inom välfärdsteknik och genteknik.


Centrala lagar i reformen är en landskapslag, en lag om ordnande av social- och hälsovård, en införandelag, en lag om landskapens finansiering och en lag on kundens valfrihet inom social- och hälsovården.  I flera befintliga lagar görs dessutom ändringar som krävs på grund av reformen. Ändringarna gäller bland annat skattelagar, lagen om statsandel för kommunal basservice, lagar som gäller personalens ställning, vallagstiftning och vissa allmänna förvaltningslagar. Även de lagar som gäller produktionen av social- och hälsovårdstjänster revideras.

Dessa lagar anknyter till inrättandet av nya landskap och till social- och hälsovårdstjänsterna. Lagpaketet har sammanställts till en regeringsproposition, som lämnades till riksdagen i mars 2017. Lagen om kundens valfrihet inom social- och hälsovården (valfrihetslagen) är fortfarande under beredning. Avsikten är att den regeringsproposition som gäller valfrihetslagen ska lämnas till riksdagen under våren 2018. Avsikten är att riksdagen ska behandla alla ovannämnda lagar samtidigt under våren 2018. En regeringsproposition som gäller en förenkling av flerkanalsfinansieringen av social- och hälsovården utarbetas till hösten 2018.

Centrala lagar i reformen är en landskapslag, en lag om ordnande av social- och hälsovård, en införandelag, en lag om landskapens finansiering och en lag on kundens valfrihet inom social- och hälsovården.  I flera befintliga lagar görs dessutom ändringar som krävs på grund av reformen. Ändringarna gäller bland annat skattelagar, lagen om statsandel för kommunal basservice, lagar som gäller personalens ställning, vallagstiftning och vissa allmänna förvaltningslagar. Även de lagar som gäller produktionen av social- och hälsovårdstjänster revideras.

Dessa lagar anknyter till inrättandet av nya landskap och till social- och hälsovårdstjänsterna. Lagpaketet har sammanställts till en regeringsproposition, som lämnades till riksdagen i mars 2017. Lagen om kundens valfrihet inom social- och hälsovården (valfrihetslagen) är fortfarande under beredning. Avsikten är att den regeringsproposition som gäller valfrihetslagen ska lämnas till riksdagen under våren 2018. Avsikten är att riksdagen ska behandla alla ovannämnda lagar samtidigt under våren 2018. En regeringsproposition som gäller en förenkling av flerkanalsfinansieringen av social- och hälsovården utarbetas till hösten 2018.