Muutoksessa-blogi

Har även svenskspråkiga hemvist i landskapen?

Corinna Tammenmaa Julkaisupäivä 7.12.2017 10.56 Blogit OM

Jag vill påstå att landskapsreformen är en mycket större omvälvning för de svenskspråkiga än för de finskspråkiga. Jag vill också påstå att de finskspråkiga inte inser detta, men inte heller de svenskspråkiga.

Åren 1917–1922 fördes en intensiv kamp för att lösa språkfrågan i den unga staten Finland. Som ett alternativ fördes det fram en modell där de svenskspråkiga skulle få självstyrelse genom att inrätta Nylands, Åbo och Björneborgs samt Vasa län som svenskspråkiga. Länsgränserna skulle följa språkgränsen.

Våren 1918 marscherade 110 722 svenskspråkiga till valurnorna för att rösta fram det första finlandssvenska folktinget, Svenska Finlands folkting, som vid den tiden var ett uttryck för självstyrelsen. Man gav dock upp tanken på självstyrelse i samband med 1919 års regeringsform, då finska och svenska utropades till nationalspråk.

De svenskspråkiga fick emellertid kulturautonomi inom utbildningen då statsrådet den 17 november 1919 fattade beslut om en avdelning som skulle ha hand om svenska skolfrågor. Inom evangelisk-lutherska kyrkan inrättades 1923 ett svenskspråkigt stift, Borgå stift, vilket hade ingått i idén om självstyre.

Det var säkert få som visste hur mycket dessa lösningar skulle påverka finlandssvenskarnas vardag 2017. Den svenska dagvården och skolan samt församlingarna har fungerande service på svenska. I kommuner där finska är majoritetsspråk fungerar de övriga tjänsterna på svenska inte alltid.

Enligt justitieministeriets utredningar förverkligas de språkliga rättigheterna i proportion till språkminoritetens relativa andel inom det administrativa området. Med andra ord kan man på procentandelen svenskspråkiga i kommunen se hur sannolikt det är att de får service på sitt modersmål.

Och vad lär vi oss av historien? Åtminstone det att språkgrupperna måste beaktas när förvaltningen förnyas. Hur det låter sig göras måste avgöras nu när landskapen inrättas.

Av de blivande 18 landskapen är fem tvåspråkiga, och ett landskap omfattar samernas hembygdsområde. I landskapsreformen är med andra ord är en levande tvåspråkighet inom räckhåll för bara ett fåtal.

Att se möjligheter är en bra utgångspunkt när man reflekterar över hur landskapen borde agera. Vad behövs alltså?

1. Attityd: Attityden hos landskapets tjänstemän och i synnerhet hos ledningen är avgörande. Språkfrågan är viktig och hänger ihop med allt annat. Om de språkliga rättigheterna inte förverkligas, förverkligas inte heller de andra rättigheterna. Om det svenska glöms bort, faller även identiteten och en del av landskapets invånare i glömska.

2. Låt språkminoriteten besluta själv: Den som hör till en minoritet ser saker som majoritetsbefolkningen inte ser. Trots det håller det streck. Ge språkminoritetens påverkningsorgan verkliga möjligheter att påverka servicen.

3. Dröj inte: Språkfrågan är inte något man avgör sedan när de andra stora frågorna har lösts. Språket är en del av servicens kvalitet. Om detta inte beaktas när verksamhetsplaneringen inleds, är det svårt att införa i efterhand.

Och omvälvningen? Svenskspråkiga hallå! Nästan överallt kommer er andel i landskapet att vara mindre än er andel i er egen hemkommun. I Nyland och Egentliga Finland blir de svenskspråkiga som har varit i majoritet i den egna kommunen en liten minoritet i landskapet. Möjligheterna att påverka tjänster på modersmålet via demokratisk representation försvagas sannolikt väsentligt.

I landskapsreformen behövs samarbete mellan språkgrupperna. Minoriteten måste kunna lita på att majoriteten anser att frågor som rör dem är viktiga. Majoriteten måste lita på att minoriteten är expert på sina egna frågor. Och framför allt, i den kommande landskapsreformen finns det all potential att skapa någonting nytt och innovativt för att bevara en äkta tvåspråkighet. Det är min utmaning till er.

Corinna Tammenmaa
språkrättsråd
justitieministeriet

Kommentit
Ei kommenteja vielä. Ole ensimmäinen.
Selaa blogin artikkeleita